Dag 1
Då är semestern slut och dag 1 har spenderats på arbetsplatsen. Jag jobbade på förmiddagen vid mitt skrivbort på min glest befolkade arbetsplats fram till lunch, därefter tog Märta och jag en promenad och sedan har jag fortsatt dagen här hemma med lite fortbildning i form av en bok som jag ska läsa till den 16/9 då det är dags för Högskolepedagogisk kurs. Nej, jag har inte valt den kursen själv... Vi måste gå den, och jag tror faktiskt att den kan vara till nytta.
Bilden här ovan är från i morse på den sedvanliga promenaden på Spikön. Det duggregnade. I skrivande stund vräker emellertid regnet ner här i Trollhättan. Det känns helt plötsligt som om hösten slagit till. Det blev mörkt i lägenheten innan regnet slog till så jag har fått tända några lampor. Det är höst det.
Har pratat med Lasse några gånger idag på telefon. De hade ringt honom från hemtjänsten. Rörigt värre...
Så snart Lasse kommer hem ska vi åka till Uddevalla och se på vårt uppritade kök. Ska bli spännande att se hur det ser ut. Det är så svårt att föreställa sig något på "egen" hand tycker jag oavsett vad det gäller när det handlar om färg, tapeter eller möbler.
Mats&Micke - idag har jag lagt House of Eliott säsong 3 på lådan!
Det som händer just nu i Lasses och mitt liv med allt kring Alice och Sven får mig att bli smått rädd för att bli gammal, i behov av hjälp och beroende av samhället. Alla de samtal t ex till myndigheter och annat som Lasse och jag ringt hade inte en gammal människa klarat av. Det faktum att det idag är den 11 arbetsdagen sedan vi började ringa om att få Alice inskriven i hemsjukvården är smått otroligt. Det gör mig fly förbannad att man inte - när man säger att hon helt säkert kommer att få det - inte kan föregå detta beslut och hjälpa Alice i sin förtvivlan. Istället sitter man och väntar på en underskrift av en läkare. 11 dagar multiplicerat med 8 arbetstimmar blir 88 timmar. Hemtjänsten har sagt att det är vårdcentralens ansvar, vårdcentralen att det är hemtjänstens. Ingen vet nå´t! Och i lägenheten sitter Alice och är så förtvivlad att det nästan inte går att få kontakt med henne. Men vi ska vänta på en underskrift. Så är nämligen den administrativa gången. Det hjälper inte att det rör sig om en dam på snart 90 år som kommer att få ett ja. Hon får gråta ett tag till.
Kommentarer
Postat av: paula
Ja, jag läser på FB att de flesta börjar vänja hjärnan och kroppen med arbete. En del satsar på en minut, andra på 60 per dag så det blir väl glest ett tag. Själv har jag semester och ... arbetar...hemma. Glest med förstånd här men ännu mer glest förstånd hos dem som inte kan ordna det bättre för din svärmor. Ja, man blir upprörd och än mer upprörd blir man när det också ofta är så att de i den åldern knapapst har krävt något av samhället alls men oavsett vilket så är det föärfärligt när männsikor behandlas så. Hoppas att hon verkligen inte ska behöva vänta längre!
Trackback
