Annas blogg om diverse ting

...för då är det julgransdags i vårt hem. Lasse är väl i ärlighetens namn sådär road, men jag ignorerar honom totalt! Han påpekade för en stund sedan att man brukar klä granen tillsammans - men jag kan ju inte hjälpa att han sitter i telefon och snackar hela tiden och sedan ligger i soffan och dricker glögg och äter pepparkakor. Dessutom tror jag att han är ganska så nöjd med att slippa reda ut ljusen med alla sladdar och söndriga lampor. Lasses älskade spira kom på plats till slut - å se så fint det blev:



Jag börjar så smått vänja mig vid att packa upp granen från en låda som stått nere i källaren. Ett minne blott är den tiden då det släpades hem dansk gran som såldes nere på Årsta Torg. Ett minne blott är också levande ljus, men det är ganska fint med de elektriska också.

I lördags var vi på Liseberg. Det var massor av folk där. Det tog en stund innan vi fick tag i en parkering och sedan fick vi stå i kö innan vi kom in på området en stund. Det är faktiskt inte konstigt att det är krig i världen när folk blir som besatt otrevliga när man ska göra något så trevligt som gå på julmarknad på Liseberg. Jag menar då är det ju lätt att bli besatt otrevlig om man ska göra något otrevligt. Vi fick handlat det vi skulle i alla fall - senap, mistel, några tomtar och så Lasses knäckklubbor förstås (det blev 15 stycken i år). Här är han i knäckklubbeaffären:



Och så här såg det ut på Liseberg:



Såsom barnlös - och där med barnvagnslös - hyser jag på gränsen till ett förakt för personer med barnvagn. De liksom bara SKA fram. Värst är mammor som bara KÖR. När vi var i parkeringshuset och skulle ut gick vi in i trappuppgången. Det var som sagt en del folk där och vi rörde oss sakta framåt. Då kommer det en vällingmorsa och spänner blicken i mig och nästan skriker "Jag har en vagn här" och sen bara kör hon på. Vad är det för fel på dessa morsor?!

I söndags hade vi släkten Timring på adventsfika. Det blev 11 vuxna och 3 barn. Ett av de små barnen är en liten man som inte har mycket koll på sin kropp ännu. Det for lite saker i golvet, några gick sönder och andra blev det bara väldigt blött efter (vet ni hur mycket vatten det är i en kruka med medföljande enris?!). Han satt också glad i hågen och ritade med blå tusch i världens minsta block i min för inte så få tusenlappar omklädda soffa! Bredvid satt farfarsmor dvs Lasses mamma Alice och såg på... "Ja, jag har sagt att han inte får rita här i soffan" sa hon när jag kom ångande, "men han lyder inte". Tro jag det - är man två och ett halv lyder man inte. Så är det bara.

Det är dags att ta tag i lite julklappar igen i helgen känner jag. jag har ett par stycken till jag ska fixa. Det är Lasse som står på tur.

Nu är ju hockeysäsongen i full gång. Det är riktigt roligt att lyssna på kommntatorerna på Sportnytt på mornarna. Det finns nog inte någon sport som har så besynnerlig vokabulär. I morse talade man om "tre mål i baken" (låter ont) och "han har den längsta klubban i laget" (trodde man bara fick ha en längd på klubborna.

På jobbet är det full rulle. Jag håller på att läsa in mig på ett par böcker samtidigt som jag försöker få ordning på de kurser som jag är ansvarig för under våren. Det är tre stycken till att börja med (Specialpedagogiska verktyg för främjande av socialisering och kunskapsinhämtning, specialpedagogik för barn och ungdomar i behov av särskilt stöd och barnets skriftspråksutveckling).

Nä, nu ska jag sätta mig i soffan och njuta av den lilla granen!